Allt som jag känner och som ingen tror på

Att jag log den där gången betyder inte att allt är okej. Att jag skrattade den där gången betyder inte att klumpen i bröstet inte finns där. Inget är okej och klumpen i bröstet finns där hela tiden. Ångesten ligger i mig som en drake redo att väckas. Den bränner och svider. Den skickar stötningar och ilningar genom hela kroppen. Den säger att jag är dålig och allt jag gör likaså. Jag säger att jag har ont i huvudet och mår illa. Det är okej säger jag, det är bara i kroppen. Fast det är inte sant. Jag skäms över hur jag mår och jag låtsats stark. Jag skrattade och klumpen finns där fortfarande. Jag log och inget är okej.

Sådant en känner fredag kväll ensam

Jag längtar efter kärlek,någon att hålla om, någon att se tårdrypande filmer med, någon att visa alla de vackra låtarna, någon att låta ligga under mitt mjuka täcke med, någon att berätta om hur mycket jag hatar mig själv och allt jag är, någon som säger att det inte stämmer det där jag tänker om mig själv. Någon som kan torka tårarna och lindra svedan och ta bort allt det fula. Allt som är jag.

favoritlåt

Just nu är "Monument(The Inevitable End Version)" min favoritlåt. Jag är för tillfället så himla tom. Så himla inte okej. Detta är därmed det bästa jag kan komma med.

                         

Right now "Monument(The Inevitable End Version)" is my favorite song. For the moment I am so very empty. So very not okay. This is therefor all I got, for now. 

 

Sunday morning

Jag gillar att drömma, att föreställa mig andra verkligheter. Jag behöver det. Speciellt nu. Nu när det tredje största partiet i riksdagen är ett rasistparti. Det skrämmer mig mer än alla monster i alla sagoböcker i världen. Just för att jag ska orka med att kämpa så måste jag väl bara få lov att inte tänka på det ibland. Så jag tänkte att det kunde vara fint om jag skulle dela med mig av mina fem drömresor.

1. Paris. Jag har varit i Paris en gång redan, men som 7-åring. Jag vet inte varför en inte skulle vilja åka dit. Jag blir alldeles svag på att tänka på fransk kultur. Den är ibland hbtq-hatande, i många fall rasistisk och sexistisk, men bortsätt från det alldeles ömmande och underbar. 

2. New York. Jag har varit i New York också. Som 5-åring men jag vill desperat tillbaka. Amerika och USA fascinerar mig verkligen. Det råder är en så sjuk kultur där. Skillnaderna är så extrema. Skillnaderna mellan fattiga och rika. Mellan norra och södra staterna. Skillnaderna mellan män och kvinnor. Skillnaderna mellan vita och svarta. Det är så osvenskt. Så lite lagom. New York känns utstickande på något vis. Det är som ett eget kaos i ett annat kaos. 

3. Japan. Förstå hur häftigt det vore att åka till Japan. Det är så långt bort men inte så olikt. Fast ändå så himla olikt. Städerna är större och det gulliga är gulligare. Det rosa är rosigare och det drömmiga är drömmigare. Egentligen inte men det är okej att önska.

4. Amsterdam. Jag vill se Anne Frank-huset och gå i gamla bokhandlar och titta på vattnet med någon fin.

5. Sydafrika. Där har jag också redan varit. Men jag vill så gärna åka dit igen. Jag vill se det fina och polerade och jag vill se det efter apartheid-tiden. Jag vill träffa människor och höra folks historier.

I write about dreaming and how I need it when the third parti party in the Swedish parliament is a racist party. I write about my five dream travels. 

1. Paris

2. New York

3. Japan

4. Amsterdam

5. South Africa

För alla namn vi inte får använda.

"Förhörda,
undersökta,
bortglömda,
skamsna,
jagade,
papperslösa,
smugglade,
torterade,
förvarade,
bortförda,
berövade.

Men jag kan aldrig vara illegal. Kalla mig hjälte! Kalla oss hjältar!
För alla namn vi inte får använda. För alla dom oss vi lämnar.
Kalla mig hjälte! Kalla oss hjältar! För alla kärlekar vi inte längre andas. Kalla oss vid vårt rätta namn."

the knife, europa europa

Vilhelm.

Jag håller din lilla, sandiga hand som passar så bra i min. De vetegula fälten susar förbi samtidigt som du lägger ditt huvud på min axel och andas ut.

Vi går bakom de andra på den varma asfalten. Du snubblar till och böjer dig fram för att se på din blödande tå. Du rätar på ryggen, suckar och säger "Jag älskar dig.". Sedan springer du iväg.

Jag låter de salta tårarna blöta ner den sköna kudden i min säng. Hela kroppen gör ont. Den svider. Du öppnar min dörr mitt i en hulkning. Du tassar fram och lägger dig bredvid mig och lägger dina korta armar runt mig.

När du somnar i min famn är det som att allt det andra som har gjort oss så illa, inte finns mer. När du viskar att jag är världens bästa syster är det bättre än alla franska filmer och
Smiths och Håkan-låtar tillsammans.  När du lägger armarna om mig behöver jag inte världens alla plåster och bandage längre.

Please, Please, Please Let Me Get What I Want.

Jag tittar på Sverigedemokraternas valfilm och känner en hopplöshet. Det måste finnas bättre än såhär. Jag vet att det finns bättre än såhär. Jag känner mig desperat. Maktlöshet. SD kniper 9 % av Sveriges röster i EU-valet. Front National tar 25 % av Frankrikes röster och blir deras största parti i EU-parlamentet. Ungern, Storbritannien, Turkiet och Tyskland, jag upprepar, Tyskland, röstar alla in högerextrema, rasistiska, hbtq-hatande och sexistiska, kvinnohatande, partier i EU-parlamenret. Jag mår så illa. Jag blir alldeles tom. För vad ska jag göra? Jag, tillsammans med massa asfina människor, försvarar det vi tror på. Vi försöker desperat få människor i vår omgivning att förstå. "SD är ju bara ett invandringskritiskt parti. De är inte emot invandrare. Bara själva invandringen.", säger de. Nej, säger vi. När, alla former av hat men i detta fall rasismen, normaliseras så ofattbart går det inte att vara tyst.
Hitler började inte med att säga att han skulle gasa ihjäl 6 000 000 judar. Han var till en början bara inte ett så stort fan av icke västerländska vita män(niskor). Han var en folkvald politiker. Jimmie Åkesson har sagt att muslimerna är vårt största utländska hot, och hela tiden läser man om hur SD:s toppolitiker yttrar sig grovt rasistiskt om diverse saker. Jag säger inte att Jimmie Åkesson och SD är nazister (mhmm lite kanske). Jag säger bara att det är något att tänka på. Europa borde ha lärt sig.

Om 27 dagar är det riksdagsval. Jag ber att alla som har den demokratiska rättigheten, och skyldigheten, att rösta gör det. Rösta mot det Sverige Sverigedemokraterna så fint förespråkar. Jag vill inte leva i ett Sverige där mina vänner känner sig exkluderade. Där man sparkar på den som ligger. Där man är emot all form av egentlig solidaritet och demokrati. Det är inte mitt Sverige.

I write about the rising racism (and the general non solidarity) in Sweden and Europe.

How punk.

Ghost World / Terry Zwigoff

Om mig.

Jag är Ella. Min ålder är egentligen irrelevant. Jag bor i en förort till Sveriges huvudstad, Stockholm. Jag lyssnar på nästan all musik, men gillar generellt mest indiemusik och gamla vinyler. När jag mår dåligt tittar jag på franska filmer och ber om vippiga kjolar i 60-talets Paris. Jag är feminist och vegetarian med en önskan om vackra människor med glänsande lockar. Välkommen till mitt kaos.

I'm Ella. My age is irrelevant really. I live in a suburb to the capital of Sweden, Stockholm. I listen to almost all kinds of music, but generally I like indie music and old vinyls. When I feel bad i watch french movies and beg for perky skirts in the 60th century Paris. I'm a feminist and vegetarian with a wish for beautiful people with shining ringlets. Welcome to my chaos. 

Jag tittar också på för mycket Wes Anderson filmer. / I also watch too much Wes Anderson movies.